Jag hade en fin konversation precis.
En rätt lugn för en gångs skull..
På något vis kändes det bra..
Eller jag vet inte..
Det känns aldrig bra egentligen.
Men fan. Här har ni den.



-förlåt för jag inte kan släppa honom
-du vet du kan.
-det är just det, jag kan inte
- jo det kan du, jag lovar.
-hur kan någon som inte finns lova något?
-jag borde ju finnas, du pratar ju med mig just nu.
-det kanske du har rätt i.. varför är du så lugn idag?
-jag är den du vill jag ska vara.
-så du är den jag vill? när jag mår som värst då? varför skriker du då?
-för du dör lite och jag är den ende som håller dig vid liv på så vis.
-nej det gör du inte, louis och alla de andra gör det.
-det är bara vad du tror..
-nej. lägg av, det vet till och med jag att jag har rätt om det.
-tro det då..
-fan..